Daniels boxningsblogg

Hur inleder man en blogg? Ingen aning, jag har aldrig bloggat förut, så i brist på något bättre: In medias res. Rätt in i händelserna, bara. 

Gennady Gennadyevich Golovkin, GGG, Triple G, Kazakh Thunder, God of War, kärt barn har många namn. Men jag kallar honom i fortsättningen Golovkin. Det är, trots allt, så han heter.

Golovkin har av många boxningsfans betraktats som den mest intressanta boxaren i världen de senaste åren. Och det inte utan skäl.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. 37 segrar och 0 förluster som proffs. 23 raka segrar på knockout. Den högsta knockoutprocenten av en mellanviktsmästare någonsin (knappt 90 %). På god väg att slå Bernie Hopkins rekord på 20 raka försvar av en mellanviktstitel. Ändå är det ändå bara de senaste åren som han börjat uppnå den status han förtjänar. Varför?

Det hela är både enkelt och säger lite för mycket om hur boxningsindustrin funkar nuförtiden.

1.     Han är från Kazakhstan och har inte det självklara följe av kapitalstarka PPV-betalande boxare som t ex amerikanska, brittiska och kandensiska boxare får, bara baserat på nationalitet.

2.     Han har inte haft den självklara utmanare om titeln, som i Hagler vs. Hearns, Tyson vs Holyfield, Ali vs Frazier eller Gatti vs Ward. Och så vidare. De mest uppenbara utmanarna, som Saunders, Eubank Jr. och, framförallt, Canelo Alvarez har hellre duckat Golovkin än att försöka vinna hans titlar. Den senare gav till och med upp sin titel frivilligt förra året, utan att ens slåss om den, och gick sedan upp i viktklass för att undvika Golovkin. Han har helt enkelt, och ironiskt nog, varit för bra för att bli riktigt stor. 

Just därför var lördagens knappa seger mot Danny Jacobs det bästa som kunde hända Golovkin.

Det finns de som blev besvikna på Golovkins insats i lördags för att han inte vann på knockout. Det är svårt att förstå. Golovkin mötte den sannolikt näst bästa mellanviktaten i världen, som är längre, vägde betydligt mer på matchdagen (och därför inte ens kom till IBF:s obligatoriska fight day weight-in), har längre räckvidd och gjorde sitt livs match. Ändå vann Golovkin, knappt men rättvist, efter en nedslagning av Jacobs i fjärde ronden och efter att inte ha varit illa ute i något enda läge i matchen.

Den knappa vinsten gjorde dock att Golovkin såg mänsklig ut. Med lite tur kan det få andra att våga sig upp i ringen mot honom.

Det finns de som tycker att Jacobs förtjänar en returmatch, och det kanske han gör, men det finns ingen logik i det just nu för Golovkin. Han fyller 35 i vår och har ett begränsat antal matcher kvar på topp. Han har under hela sin karriär haft som mål att förena mellanviktstitlarna och har tre av dem, men Billy Joe Saunders har den fjärde. En titel han vann 2015 och bara har försvarat en gång sedan dess, mot den okända ryssen Artur Akavov, i en match som han med nöd och näppe vann enligt domarna, men som Saunders enligt många förlorade.

Golovkins knappa vinst mot Jacobs kan ha givit Saunders hopp om att han har en chans att vinna. Efter den oerhört svaga insatsen mot Akavov, bör Saunders samtidigt inse att han kommer få svårt att försvara sin titel mot en A-klassboxare. Snarare kan framtiden handla om vem det är är mest lönsamt för honom att förlora titeln mot. Att förlora en penningstinn unification-match mot GGG, kommer ändå vara mer lönsamt än att förlora den mot en okänd ryss i ett leisure center, vilket troligen är vad som kommer ske förr eller senare om Saunders fortsätter som nu. Därför borde det vara ett logiskt val för Saunders att riskera sin titel mot Golovkin, helt enkelt eftersom det mycket väl kan vara hans enda och sista chans att gå en stormatch, med allt vad det innebär av ett liv i ekonomiskt oberoende i generationer.

Vad det gäller Canelo Alvarez så förlorar han trovärdighet för varje dag som går. Han må ha ett stort följe i Mexico, som idag saknar en erkänd mästare och är långt ifrån sitt forna rykte som en stor boxningsnation av modiga boxare. Men undvikandet att ta sig an namnkunnigt motstånd urholkar Canelos trovärdighet, och därmed värde, för varje dag som går.

Så plötsligt är både Saunders och Canelo matcher som är inom räckhåll för Golovkin. Med en seger mot Saunders skulle han kunna bli den första undisputed middleweight champion of the world på mer än ett decennium. Kan han dessutom möta och vinna mot Canelo, är han dessutom the lineal champion of the world. Mer än det kan inte en boxare åstadkomma.

Så kan Golovkin skulle tacka nej till det, till att vinna så mycket det bara är möjligt för att boxare att vinna, för att möta en motståndare slagit, i en match om samma bälten som han redan försvarat så många gånger, som han inte har någonting att vinna på att vinna igen? Nej. Bara nej. Hur man än tycker att Jacobs förtjänar en returmatch, vore vansinne för Golovikin att prioritera det före de matcher han så länge suktat efter: Dem mot Saunders och Canelo. Matcher som kan göra honom till unified, undisputed och lineal champion of the world. Så en returmatch mot Jacobs får vänta.

Vad händer med Jacobs då? Han vägde betydligt mer än Golovkin på fight night och skulle ledigt kunna möta både supermellanviktare, lätt-tungviktare och cruiserviktare. Där finns det gott om boxare som idag saknar motståndare, som Ward, Kovalev, Degale och Jack, som alla är den ålder att de behöver stora pengamatcher. Det är inte på något vis synd om Jacobs.

Så lördagens match har tre stora vinnare: Gennady Golovkin, Daniel Jacobs och alla vanliga boxningsfans, som vill se de bästa möta de bästa, som det var förr i tiden. Tack och grattis!