Khan har ett case
Den kontroversielle Amir Khan har uttalat sig i media igen. Och det skapar kontrovers, som vanligt. Det är ju hans grej.
Khan säger nu att han vill möta vinnaren i stormatchen mellan Kell Brook och Erroll Spence Jr, alternativt möta Keith Thurman, som nyligen slog Danny Garcia en en supermatch om titeln som unified champion i welterviktsdivisionen. Khans önskemål om att möta någon av dem, har väckt en del munterhet och kritikerna frågar sig: Vad i hela friden har Khan gjort i ringen för att förtjäna den typen motstånd?!
Khan säger nu att han vill möta vinnaren i stormatchen mellan Kell Brook och Erroll Spence Jr, alternativt möta Keith Thurman, som nyligen slog Danny Garcia en en supermatch om titeln som unified champion i welterviktsdivisionen. Khans önskemål om att möta någon av dem, har väckt en del munterhet och kritikerna frågar sig: Vad i hela friden har Khan gjort i ringen för att förtjäna den typen motstånd?!
Svaret är ganska enkelt: I stort sett ingenting. Amir Khan spåddes en lysande karriär efter att ha blivit Storbrittaniens yngste OS-medaljör i boxning genom tiderna vid 17 års ålder, men sedan dess har det väl gått, tja, sådär. Diplomatiskt uttryckt. Khan har inte haft ett (riktigt) bälte sedan 2012 och har kritiserats för att ha glaskäke. Mest är han kanske känd för att utkämpa sina fighter på Twitter hellre än i ringen. Men den som menar att det gör honom otänkbar som motståndare för vinnaren mellan Spence Jr. och Brook, glömmer att boxning är till hälften idrott och till hälften show biz.
När Howard Stern startade sin radioshow i USA, blev han snabbt mycket kontroversiell. Många av radiokanalens sponsorer var tveksamma, eftersom han väckte så mycket ilska, och övervägde att dra sig ur. Men så gjordes det en undersökning av vilka som lyssnade på Howard Sterns radioshow och det visade sig att det som hatade Howard Stern, var betydligt mer benägna att lyssna på hans show än dem som gillade honom. De som hatade honom lyssnade dessutom i genomsnitt längre tid på hans shower än de som gillade honom. Därmed var det slut på den diskussionen. Samma resonemang kan tillämpas på Amir Khan.
Förloraren i den kommersiella delen av boxningen är nämligen inte den som är hatad, utan den som inte väcker några känslor alls. Den som lämnar folk oberörda. Man vill vara älskad eller hatad. Amir Khan är både och.
Vissa älskar hans kaxiga attityd, hans stora ego och hans tangentbordskrig i sociala medier. Andra hatar det.
Khan är uttalad muslim och har öppet stött Islamic Reflief, som anklagats för att finansiera terrornätverk. Detta är ingen politisk blogg, så jag tänker inte spekulera i hur det ligger till med det, men helt klart är att det stödet har väckt ont blod hos vissa, medan det har väckt beundran hos andra. Inte minst hos brittiska muslimer, där Khan har en stor och trogen fanskara.
Kontentan av det hela: De som gillar Amir Khan vill se hans matcher för att de vill se honom boxas. De som hatar honom vill se dem för att de vill se honom knockad. Där är den förmodade glaskäken inte någon nackdel. Snarare tvärtom.
Vad det gäller Kell Brook så fyller han 31 i maj och har ett begränsat antal matcher kvar i sin karriär. Hittills har han inte gått några riktiga stormatcher. Brook har gjort sig känd som en trevlig och ödmjuk person, som helst har låtit boxningen tala och sökt de bästa motståndarna, snarare än de största intäkterna. Men han är i den åldern att det börjar blir dags även för honom att tänka på livet efter boxningen och sin finansiella framtid. I det avseendet finns ingen mer lämplig motståndare än Amir Khan, alldeles oavsett vad man tycker om hans boxningsfärdigheter eller huruvida han förtjänar matchen på sportsliga grunder.
Man får tycka vad man vill om Amir Khan, älska honom eller hata honom, men han lämnar ingen oberörd. Det gör honom vinnare. Åtminstone ekonomiskt. De som älskar honom kommer se en match mot Kell Brook för att de vill se honom vinna. De som hatar honom kommer se matchen för att de vill se Khan knockad. Men alla kommer se matchen.
Åsikterna om Khan går isär, men oavsett vad man tycker om honom, finns det en sak som inte går att förneka: Khan har ett case.
Khan är uttalad muslim och har öppet stött Islamic Reflief, som anklagats för att finansiera terrornätverk. Detta är ingen politisk blogg, så jag tänker inte spekulera i hur det ligger till med det, men helt klart är att det stödet har väckt ont blod hos vissa, medan det har väckt beundran hos andra. Inte minst hos brittiska muslimer, där Khan har en stor och trogen fanskara.
Kontentan av det hela: De som gillar Amir Khan vill se hans matcher för att de vill se honom boxas. De som hatar honom vill se dem för att de vill se honom knockad. Där är den förmodade glaskäken inte någon nackdel. Snarare tvärtom.
Vad det gäller Kell Brook så fyller han 31 i maj och har ett begränsat antal matcher kvar i sin karriär. Hittills har han inte gått några riktiga stormatcher. Brook har gjort sig känd som en trevlig och ödmjuk person, som helst har låtit boxningen tala och sökt de bästa motståndarna, snarare än de största intäkterna. Men han är i den åldern att det börjar blir dags även för honom att tänka på livet efter boxningen och sin finansiella framtid. I det avseendet finns ingen mer lämplig motståndare än Amir Khan, alldeles oavsett vad man tycker om hans boxningsfärdigheter eller huruvida han förtjänar matchen på sportsliga grunder.
Man får tycka vad man vill om Amir Khan, älska honom eller hata honom, men han lämnar ingen oberörd. Det gör honom vinnare. Åtminstone ekonomiskt. De som älskar honom kommer se en match mot Kell Brook för att de vill se honom vinna. De som hatar honom kommer se matchen för att de vill se Khan knockad. Men alla kommer se matchen.
Åsikterna om Khan går isär, men oavsett vad man tycker om honom, finns det en sak som inte går att förneka: Khan har ett case.
