Daniels boxningsblogg

Vissa sporter är lätta att ta till sig och man behöver inte kunna något särskilt för att uppskatta dem fullt ut. Andra sporter kräver lite mer förståelse hos publiken för att de ska komma till sin rätt. Boxning är en sådan sport. En annan är fotboll och det är en sport som jag själv tyvärr inte alls begriper mig på, så jag kan lätt förstå varför boxning inte omedelbart faller alla på läppen.

Till och med en fotbollsanalfabet som jag kan uppskatta en snabb och välspelad Champions League-match som slutar 3-2, med ett avgörande mål på övertid. Det kan vem som helst. Men där slutar det för mig. Någon som begriper sig på fotboll, kan dock uppskatta en 0-0-match minst lika mycket. Taktiken och spelet bakom spelet. Hur backarna rör sig i förhållande till anfallarna. Hur ytor krymps och vinklar skärs av. Hur mittfältslåset fungerar eller inte fungerar. Eller vad det nu kan vara.

Jag hör inte till dem som fattar sådant, tyvärr. Ser jag på en sådan match, tittar jag mer på matchklockan än på fotbollen. 

-Är det inte slut snart? 

Kollar på klockan. 

-Va?! Har det bara gått tio minuter av andra halvlek? Trodde att det hade gått en halvtimme. Minst.

Väntar en stund till. Fipplar lite med mobilen. Hur går börserna i USA? Har det hänt något spännande ute i världen sedan jag kollade nyhetssajterna senast, för två minuter sedan? Hur är det med Facebook? Vad händer där? Har någon lagt upp ett klipp med en gullig katt/hund, eller ett med fulla ryssar som dansar en lustig dans och drattar på arslet? Har någon av mina vänner bakat ett alldeles osedvanligt vackert och nyttigt bröd, sprungit långt och fort eller lagt ett altangolv som är så blankt och vackert, att han fått sätta upp en skylt där det står "FÅR EJ BETRÄDAS!"

Tittar på matchklockan igen. Nu måste det väl snart vara slut?

-Men vad i..?! Bara 75 minuter på klockan. Alltså... nog för att tiden går fort när man har roligt och långsamt när man har tråkigt, men det här är ju löjligt. Tiden går till och med långsammare än när man står på löparbandet på gymmet. Men vänta nu.. har jag inte lite ont i en visdomstand? Den kanske behöver dras ut. Kanske nu på en gång? Jag kanske kan ringa tandläkaren och få en akuttid nu direkt. Hellre tandläkaren än det här.

Och så fortsätter det, samtidigt som vännen bredvid kan njuta i fulla drag över en yta som krymper eller en backlinje som är följsam. Kanske till och med av en listig filmning, en elegant tröjdragning på en hörna eller en målvakt som studsar bollen några extra gånger för att få tiden att gå. Men jag är inte road. Det är dock inte fotbollens fel. Det är bara jag som inte fattar spelet bakom spelet.

På samma sätt kan det vara med boxning. Vem som helst kan uppskatta en spektakulär match med en boxare som Mike Tyson eller Muhammed Ali, medan andra matcher kräver ett något mer tränat öga för att uppskattas fullt ut.

I första delen av Boxningsnördskolan skrev jag om kampen om fickan. Det helt ofta helt avgörande slaget om vem som ska ta kommandot över avståndet i matchen. Länk: Boxningsnördskolan: Del 1 Nu går vi vidare.

Alla boxare vill ha kommandot över avståndet. Bestämma över fickan. Men hur man väljer att röra sig genom den varierar från boxare till boxare och match till match. Överlag är det ofta så att långa boxare, med lång räckvidd, rör sig in i fickan framåt och sedan tar sig ur den bakåt, bort från motståndaren. Ett exempel på det var Muhammed Ali, som med sina långa armar ofta höll sig på utsidan. Framåt in i fickan. Slå. Bakåt ut ur fickan. Så att motståndaren inte når.

Det kanske bästa exemplet på motsatsen är Mike Tyson, som var ovanligt kort för att vara tungviktare. Han rörde sig in i fickan och slog sina slag, oftast brutala krokar eller livsfarliga uppercuts. Sedan rörde han sig genom den, mot motståndaren. Framåt in i fickan. Slå. Framåt ut ur fickan, för att låsa upp motståndaren i clinch eller komma så nära honom att han inte kan slå sina kraftslag.

Sammanfattningsvis: Det spelar ingen roll hur bra slag man har om man inte når sin motståndare. Det spelar ingen roll hur bra huvud- och kroppsrörelse man har. Om motståndaren hela tiden får bestämma avståndet, kommer man förr eller senare bli träffad. Om inte annat så av ren trötthet. Det kostar energi att hålla rörelserna igång hela tiden. Det är mycket mer energikrävande att försvara sig i fickan än att göra det genom att hålla sig på rätt avstånd.

En boxningsmatch inleds ofta just med en kamp om fickan. Det slås inte många slag och det kan se ut som det inte händer någonting. Men egentligen kan det vara exakt där den viktigaste kampen utspelas - den om vem ska få bestämma avståndet. 

Man skickar ut en vänsterjabb. Ser hur långt den räcker. Behöver jag stå en stå decimeter närmare för att nå med den, för att sedan kunna följa upp med en höger? Eller hamnar jag farligt nära för en kontring och behöver istället ta ut avståndet lite?

Hur långt når motståndaren med sin jabb? Kanske sänker man till och med vänstern och blottar sig lite med flit, för att låta motståndaren slå sin jabb, så att man kan ta reda på hur långt den når. Det är en risk att ta, men det kan vara bättre att att ta reda på det när man är beredd, än att få svaret levererat som man inte vill ha det: stenhårt på hakspetsen när man som minst anar det.

Hur vill motståndaren röra sig in och ut ur fickan? Vill han slå och gå framåt eller slå och gå bakåt? Och hur kontrar jag det på bästa sätt?

Vem reagerar snabbast just ikväll, han eller jag? Vad får det för konsekvenser för min boxning?

Hur ska jag röra fötterna för att det ska bli jag som bestämmer i vilka vinklar slagväxlingarna ska ske?

Vad har han för luckor i sin boxning som jag kan utnyttja? Vad verkar han se för luckor i min boxning, som han kan komma att försöka utnyttja? Ska jag stänga de luckorna, eller hålla dem öppna för att kunna skapa mig ett tillfälle att kontra?  Och hur är det med hans luckor? Är det verkligen riktiga luckor, eller luckor han låtsas blotta för att få mig dit han vill ha mig?

Ingen av de ovanstående frågorna har något givet svar. Det spelar ingen roll hur många timmar man lägger på videoanalyser av motståndarens gamla matcher, för varje match har sina egna förutsättningar. Det kan handla om enstaka centimetrars i skillnad i räckvidd, eller några millisekunders skillnad i reaktionshastighet, just den kvällen, som kan förändra allt och gör att förutsättningarna blir helt annorlunda. Det enda sättet att få reda på svaren på frågorna, är att ta reda på dem själv, i ringen.

Det handlar alltså om att mäta och analysera. Beräkna och kalkylera. Ställa risker, sannolikheter och möjligheter mot varandra. Samtidigt som man hela tiden har en motståndare framför sig, som i varje ögonblick gör sitt yttersta för att träffa en på hakspetsen med sitt knockout-slag. Det handlar om samla information som man använda för att hitta ett sätt att få motståndaren i golvet, innan man hamnar där själv, så det är bråttom. Och det är viktigt att det blir rätt, för det kan räcka med att ha fel en enda gång för att matchen ska vara över.

Här finns ett kort YouTube-kklipp som visar hur det kan gå till i praktiken: The ultimate guide on how to slip punches like Joe Calzaghe vs. Roy Jones Jr. fight analysis

Klippet är från matchen mellan Joe Calzaghe vs. Roy Jones Jr. från 2008. Jones Jr. boxas fortfarande, men gör vid 48 års ålders en ganska sorlig figur i ringen. Men när han var på topp var han en av de bästa boxarna i sin viktklass genom alla tider. En mästare på just kampen om fickan. Men i det länkade YouTube-klippet möter han sin överman i den grenen.

Matchen börjar bra för Jones Jr. Lägg märke till hur han har sådan koll på avståndet, att han bara behöver flytta huvudet någon centimeter för att komma utanför Calzaghes räckvidd. Jones Jr har också motståndaren i golvet i första ronden, men ganska snart har Calzaghe listat ut honom och tar kommandet över avståndet. Därifrån är det Joe Calzaghe show hela vägen och han vinner till slut ett enhälligt domslut i överlägsen stil.

Än en gång var kampen om fickan helt avgörande för utgången av en match. Vet man inte att den pågår så är det lätt hänt att missa den, men vet man vad som händer, ser man att det finns dimensioner i boxning som mer liknar schack än ett slagsmål. För mig är det av de stora tjusningarna med the noble art of self defence.

Tack för visat intresse!

/Daniel